Då var det dags för kvällens rannsakan... Vad har jag lärt mig av denna dag?
att det är smärtsamt att vara anhörig, en anhörig som är sjuk.
Att jag får lägga undan mitt ego men att jag behöver mitt liv för det är viktigt med mina rutiner och att jag har min familj som jag inte får glömma.
Det kan nog vara lätt tro att allt ska bli som förut när man står som nära anhörig till en person som fått en stroke. Det värsta är att vem som kan drabbas av det. Jag hade knappt någon aning om vad sroke gjorde med en människa men nu vet jag lite och försökt skaffa mig kunskap så mycket som jag orkar ta in.
Jag har inte mått något vidare sedan i går och känslorna hoppat från förrviring, ångest, ledsen och stress men jag har inte riktigt förstått vad detta stått för men jag har kännt igen kroppens beteénde men ändå inte fattat riktigt.
Idag fick jag till mig att det handlar IGEN om utmattnings symtom/utbrändhet. Det känner jag mycket väll igen, en del av min sjukdomsbild och tacksam för att jag kunde se det i tid för detta har kunnat skada mig mer om jag inte varit observant. Utmattningssymtomet/ utbrändhet är tydligen mycket vanligt för anhöriga som har stroke.
Det här vad jag har fått lära mig under denna dag.
Som på bilden känns det verkligen så för det går snabbt mellan alla känslor och jag lovar de bara kommer.
