Dagen efter

FÖR

Så blev det efter valet, de ny moderaterna med efterhängarna. Jag har aldrig varit intresserad för politik men nu har det hänt så himla mycket och en del av sakerna handlar fyra år av mitt liv, sjukförsäkringen. Och nu ska vi ha denna regering i fyra år till och sämre kommer det att bli och vad har vi för chanser då?? det kan man fråga sig. De vill inte vi ska leva på bidrag men det är precis vad som händer för oss som är sjuka, vi vill inte leva på tex socialbidrag för det är så nedkränkande, vi vill inte vara sjuka och leva på sjukbidrag, vi vill kanske jobba och tjäna våra pengar men om det inte funkar, om kroppen inte funkar då kan jag inte jobba då behöver jag sjukbidrag. Nä! då vill denna regering att jag ska ut och jobba för det vill ALLA heter det..jo visst men om det inte går nä! då ska vi slås ned ännu mer efter utförsäkringen och leva hur illa som helst, sälja sitt hem, bil mm. Vad är det för värdighet i det här.. många av oss har betalat skatt och vill leva så värdigt som möjligt.

Fallet Annika som följts av aftonbladet uttalade Reinfeldt att det är den enskilde personen och då kan man inte uttala sig men om det berör ca 52 000 personer då handlar det väll inte längre om den enskilde personen längre. Ta från de fattiga och sjuka och ge till de rika välmående.

Jag hoppas det kommer att gå bra för fallet Annika men det är inte kul att behöva kämpa och bråka när man är sjuk och risken är att kroppen blir så stressad av allt så den blir sjukare.

Ni som röstat på alliansen, vet ni verkligen på vad ni har röstat på?? hoppas att ni fattar det under den tiden när dom ska sitta fyra år till men de kanske raserar så mycket att det kan vara svårt att komm igen..inte vet jag men det var en av alla mina åsikter..

Valdag

Idag är det val och och jag vet vad jag ska rösta på för det är ingen hemlighet. Jag har nog alltid varit en socialdemokrat fast det är väll nu som jag förstått det och gjort mig intresserad i de politiska frågorna.

Det som intresserar mig är våra ungdomar, missbruksvården och oss alla som blivit utförsäkrade.

Jag tog del i http://klamydiabrevet.blogspot.com
och där stärker min tro på att det vi har haft under en fyra års period har bara gynnat de som har pengar och inte för oss andra.

Jag har själv varit sjuk och är fortfarande och det började 2005 men slog ut 2006.. Jobbat, betalat skatt, haft lägenhet, bil, spara lite pengar i månaden och lite tufft med ekonomin men när jag blev utförsäkrad i maj så förlarade jag ett antal tusen lappar, fick söka socialbidrag så jag kom upp i normen. Detta var och är så kränkande och jag anser att ingen människa ska behöva bli så behandlad för att vi ska få mat för dagen och hjälp med räkningar för det är det ända som dessa pengar räcker till.
Skulle jag behöva gå där längre än 3 månader skulle jag behöva flytta till något billigare fick jag höra, kände att de plockar bort allt jag har byggt upp. Jag har en trea och betalar 5500 i månaden. Oron finns hela tiden för man vet aldrig och stressad över situationerna som blir hela tiden. Jag blir sjukare av detta och inte friskare...jag har inte bett om det här att jag ska vara sjuk, det har ingen av oss bett om men ska jag behöva bli straffad för det här då? tydligen.
Jag vet hur mitt liv är och så läser man en som Annikas och hur dåligt Reinfeldt bemöter detta och han svarar det enskilda fallet. Jag säger enskilda fallet, är det det?? hur många har blivit utförsäkrade i år och som sitter i samma situation som Annika och mig. Vi blir många och då handlar det inte längre om den enskilda personen.

Då var denna dagen mot sitt slut

Då var det dags för kvällens rannsakan... Vad har jag lärt mig av denna dag?

att det är smärtsamt att vara anhörig, en anhörig som är sjuk.

Att jag får lägga undan mitt ego men att jag behöver mitt liv för det är viktigt med mina rutiner och att jag har min familj som jag inte får glömma.

Det kan nog vara lätt tro att allt ska bli som förut när man står som nära anhörig till en person som fått en stroke. Det värsta är att vem som kan drabbas av det. Jag hade knappt någon aning om vad sroke gjorde med en människa men nu vet jag lite och försökt skaffa mig kunskap så mycket som jag orkar ta in.

Jag har inte mått något vidare sedan i går och känslorna hoppat från förrviring, ångest, ledsen och stress men jag har inte riktigt förstått vad detta stått för men jag har kännt igen kroppens beteénde men ändå inte fattat riktigt.

Idag fick jag till mig att det handlar IGEN om utmattnings symtom/utbrändhet. Det känner jag mycket väll igen, en del av min sjukdomsbild och tacksam för att jag kunde se det i tid för detta har kunnat skada mig mer om jag inte varit observant. Utmattningssymtomet/ utbrändhet är tydligen mycket vanligt för anhöriga som har stroke.

Det här vad jag har fått lära mig under denna dag.

Som på bilden känns det verkligen så för det går snabbt mellan alla känslor och jag lovar de bara kommer.

Den blomster tid nu kommer.....

Det låter så ljuvligt och härligt med sommar och sommarlov men för många barn kanske det kommer att vara ett helt helvete....Föräldrar som bara jobbar och jobbar, en del som är lediga och är alkoholister, en del kanske inte ens har ekonomi att göra något med sina barn under en hel sommar....Den familjen kanske är jag och min son denna sommar som inte har ekonomi till något. Och det är jobbigt att veta att man inte kan ge sitt barn nånting på en hel sommar.

Blev utförsäkrad från försäkringskassan för snart en månad sedan och förlorar en himla massa pengar och det värsta är att det fattas så mycket att vi behöver ha hjälp från de sociala men det finns ingen garanti att man får den hjälp man behöver. Detta är det nya fattig sverige..... Det låter som jag är mycket negativ och det är jag inte men det är jobbigt när man är sjuk fortfarande, ensamstående som fadern till min son inte lever, sommarlov och antagligen inga pengar. Pust!!!! Men vi ska örsöka göra det bästa av lovet. Som tur är bor vi nära havet, med varmt o fint väder så får det bli mycket bad och grillning och mys....

Skolavslutning

Nu är det dags igen, skolavslutning. Det är både fint och roligt när barnen tar skolavslutning, studenten eller examen och jag som förälder vill ge mina barn en extra fin dag. Som säkert alla föräldrar känner igen sig i men hur är det för oss som är ensamstående och till och med har sjukersättning eller arbetslös, hur funkar det med våran dåliga ekonomi? för mig är det katastrof.
Jag och min 15 åriga dotter var och handlade i går och det skulle vara avslutnings kläder och sedan något till middagen som de ska ha. Detta gick på ca 2000:- min 12 åriga son ingår också i dessa pengar, han ska ju ha något på sig med.
Nu är pengarna slut och jag har ångest för jag vet inte hur vi ska få ihop det resten av månaden. Vi handlade inte de dyraste kläderna men det kostar i alla fall. Jag lever själv och de har ingen pappa som kan hjälpa till med pengar för han lever inte.
Min dröm är att vi som har det knappert under denna tid och till jul skulle få en extra bonus kanske på barnbidrag eller något men inte de som har en massa pengar utan vi som är fattiga.
Visst skulle jag vilja jobba så att jag kunde tjäna mer pengar men i dags läge så skulle det inte fungera men det spellar ingen roll tycker jag för blir barnen lyckligare. Varför ska det vara så modiferat i allt och det är klart att barnen vill vara uppklädda på deras stora dag, det vill jag inte ta i från dem. Men det är jobbigt för mig som förälder när pengarna tar slut...........vad gör man inte för sina barn...

När man förlorat något

Denna dag har varit ganska ok och jag mår nog lite bättre efter katten Nisse dog, den 1 maj. Det var mycket jobbigt för mig och mina barn.
Nisse var en riktig kelgris, påminde mycket om katten Gustav. Han hade verkligen speciella egenskaper. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen på grund av mitt husdjur men det är ändå en familjemedlem som bara blev ett år och sex månader.

I går var jag på en minnes gudtjänst i min kyrka och där blev jag påmind om sorgen när jag satt där. Hur sorgen kan utspegla sig i olika ansikten. Min morbrors fru dog för någon vecka sedan och därför var jag i kyrkan i går. Jag var inte ledsen men det finns en sorg i mig som kan smärta när tankarna går till hur många som jag förlorat och nu katten.
Jag studerade min morbror och tänkte att han har blivit gammal och hur våran relation har sett ut och mitt eget liv och mina förluster.

För 11 år sedan förlorade jag min egen älskade själsfrände och pappa till mina minsta barn. Det var tungt och det tog mig många år för mig att sörja och jag tror inte att jag är färdig med det.
Han tog sitt liv på ett behandlingshem och ibland när jag ser på någon dokumentär om unga människor som har det svårt med sitt liv och kanske har en bakrund med droger då känner jag en sorg. Eller att det händer något som gör att någon tar sitt liv när de tappat tron på livet eller myndugheter och de inte finner någon utväg.

Jag har själv varit på väg åt fel håll många gånger men idag vill jag leva....Vi alla har en historia bakom och jag har vit rädd för att dela med mig om min men idag behöver jag antagligen göra det för vi är nog många som känner och tänker som mig...............

Ångest av Regitin

Jag är en kvinna på 40 år som har haft värk i kroppen i några år. Sommaren 2007 fick jag komma till smärtkliniken i min hem stad och det blev en utredning på mig. De kom fram till att jag hade kronisk stress värk och i följd så blev jag erbjuden en dropp behandling med ett läkemdel som är på licens som heter Regitin. Detta skulle vidga blodkärlen och få en bra genomströmning i kroppen, det som kunde bli var en biverkan. Ångest. Jag gjorde denna behandling hösten 2007 och blev bättre men jag fick och har fortfarande kraftig ångest av detta dropp. Min läkare säger till mig att det är många som fått det men det går över. Jag har haft denna ångest sedan i november och det har gått så långt att jag fått söka hjälp inom psykiatrin. Detta har raserat hela min familj, jag lever själv med två hemma varande barn på 11 och 14 år och detta har gjort att vi tappat alla rutiner hemma och jag klarar inte av att vara mamma längre. Jag känner mig mycket ensamen i denna situation och jag skulle bli så tacksam om det är fler som har hamnat där jag hamnat på grund av detta dropp och få höra hur ni gått tillväga som kan hjälpa mig. Jag har inte fått så mycket stöttning ffrån smärtkliniken heller och det har varit mycket tufft för mig och mina barn. Det har gått så långt att vi måste ha hjälp från socialen.
Innan denna behandling arbetade jag och studerade på halv tid och tyckte livet var helt ok men nu har jag inget kvar känns det som. Allt har plockats bort från mig. Rasat i vikt gått ned över 7 kilo på drygt 2 månader.